Författararkiv: jenny

Stackars Beethoven

P2 MarshallJag kan nästan ingenting om klassisk musik och väldigt lite om jazz. Och känner sällan till de namn som droppas så en tung anledning till att jag lyssnar på P2 är hur samtalen går i denna kanal. Särskilt underhållande är Cd-Revyn, där en expertpanel fäller omdömen om nya skivor och smågnabbas. Exempel på kommentarer i P2 det senaste året:

”…känner mig vid lyssningen på samma sätt som ett foster som upplever klassisk musik.”

”Varför måste hon spela in Bach egentligen? Jag lyssnar ju hellre till Arthur Benjamin och kanske till och med Albert Rozurros pianomusik… Totally boring.”                                                                                -Nä!                                                                                                                                                                     -Hallå!

”Jag upptäckte Beethoven när jag var 8. Kände mig manipulerad av Beethoven.”

”Stackars Beethoven, han blev aldrig våldtagen.” ”Nä, inte heller Händel. Och kommer därför aldrig att uppnå Farinellis trasiga status.”



I just loved having surgery

Legs 1The brief albeit painful prequel to the history of my legs, in short:

Returning to my hometown after a couple of years in a tiny mountainside village, I immediately sign up for a dance class at the Ballet Academy. Dancehall, Beginners Level 2, surely that will not be a problem for a dancing queen like myself? The first session, the teacher- a total fox in African braids rollcall all women gathered: sixteenyearolds with tousled hair in ’casual’ buns, a 50-yearold sans bra, two very ill-matched students (good cop, bad cop) and then me- an enthusiast in softpants and thick trainers. ”And a one and a two and a three, let’s start where we left off last semester!” Fifteen minutes or so later I receive two epiphanies. First: the mirror adds ten pounds?!! Secondly: I have not felt so exposed in a very long time.

In between humiliating sets of ”Work in pairs- half the group performs, the rest of you sit by the mirror and evaluate their achievement!”, including being filmed with cellphones by friends of my fellow classmates (for Facebook no doubt), we’re instructed to stretch while the fox goes down in splits. I am so bad and everyone knows. It’s rather impressive, actually, that they’re able to keep from laughing. When the horror’s finally over the teacher advises me to change level, there’s been an opening in the class for very beginners. When I pass the good cop in the doorway she sets off a compassionate smile followed by a small applause, a thumbs up and: ”Well done today, you.”

Three Saturdays later I detect the disctinct sensation that there is something non-funky goin’ on in my legs. Fast forward to December 13, two years later: Surgery! After oceans of rest, seeing doctors and physiotherapists, being x-rayed and squeezed on, having had needles put in my legmuscles while rating the amount of pain on a scale from 1-10 while running a theradmill, AND, after opening the paper to find an article about a young patient being sent home with an injection of cortisone due to a war between the same two doctors who treat me and apparently hate each other. In the newspaper pic the patient’s legs are placed high up on a chaiselong and he can’t take it no more. I realize that I do not want to end up like this person.


The day of Surgery

One of my aquiantances, a 6-yearold returning guest at the hospital play therapy (where I work in a project), has informed me of the routine: ”You become sedated, then you wake up and have a poo.” Knowing this, I feel pretty calm when entering the OR- section. More worrying is my driver friend’s disbelief in her dysfunctional car (will it start? Will it last all the way to the hospital?) and her question to the receptionist: Will the whole thing be over by 3 pm or ought she cancel her bridge?

The anaesthetist wishes to know my hight and weight and whether I am hypersensitive to this or that. I answer his questions but all I can think of is the odd paintings on his office walls. Letters forming female contours supposedly of 1910 style judging by the shape of the hats they’re wearing. The letters say: ”…And last but not least, the incomplete image of your worshipped breasts as seen through a cloud.”

From my bed I’m offered an excellent view of what’s going on in the room, it can’t be a coincidence. At anytime I may look up from my copy of ’The Great Gatsby’ and glance out the window at the still snowfall while intravenous stuff sips through my veins. A competent nurse keeps asking me if I need to pee. My answer may cause some impatience but I just want to lie there, be taken care of: ”Not yet!” Somewhere between Gatsby and Daisy’s first encounter and the great party at his mansion a lady with the bodyshape of a beaver and the confidence of a panter- naked except for a pair of lowcut Björn Borg briefs- gets up from her bed behind the next curtain and announces a strong need to vomit. After being forced to use the loo one minute after she’s done in there, I’m being rolled into the OR. Lovely ladies in shower caps welcome me in unison. I am the center of attention. Could I possibly get up on the stretch by myself? I reply by jumping up, landing elegantly on my bum. ”Wow, I believe we’re doing with a proper high jumper!” This makes me feel very good. ”What do you do for a living?” I do get what it is they’re doing, but this interest in me is very seductive. ”I’m a librarian.” ”Oh, books, that’s lovely, I just love a good book…” and that’s all I remember before opening my eyes in the recovery room. I’ve scarcely buttoned the green, snakeskin bra I’ve of some obscure reason chosen for the occasion before the surgeon pops his head in and orders me to rest for 2 weeks. I must not be still, but I can’t take longer walks than to the letterbox.

Back home, after another shaky car ride, I settle in the sofa where I’ll be spending the next week with painkillers and tv-dramas. Every night I wake up from the pain of blood not being able to run through my legs due to the tightly wrapped bandages. One day I stumble to the mailbox and find a letter from my fifty+ friend in the mountains who writes that her hip replacement has given her the life back. I rejoice at these news. The next day I head for the airport to go to my parents for Christmas. I’ve booked a wheelchair service and special seat for disabled folk on the train. A handsome young man with very straight back pushes me around at Arlanda. (Yes, people do stare at people in wheelchairs.) I eat a lot of candy and 6 months later I run the half marathon in Dundee, Scotland where I’ll encounter a very cleanly 60-yearold and a larger-than-life-scrotum. More of that in an upcoming text…

Iron Maiden?

Maiden 5

Min gode vän (62 år) och jag var som vanligt och storhandlade i lördags. Han är en riktig musikälskare, dock inte metal. Jag mumlade nåt otydligt om min inköpslista och han frågade: -Iron Maiden? Jag: ”Vaddå Iron Maiden ?” -Sa du inte just ’Iron Maiden’? ”Nej, varför skulle jag göra det? Gillar du Iron Maiden?” -Jag vet ingenting om Iron Maiden men jag har hört talas om dem. ”Samma här”. -Men vad var det du pratade om då? ”Det minns jag inte.”




SVT har nyligen sänt den turkiska såpoperan ”Lögnen” i repris. 5o avsnitt. Min hyresvärd följde den slaviskt i påskas. Hon skickade en liten resumé via sms:

Handlingen i korthet: Melek döms för att ha knivhuggit den elaka borgmästarens (egen tortyrkammare i källaren) psykopatson som våldtagit hennes lillasyster (som sen tog livet av sig) fast det eg var Melek han ville ha. (Melek heter eg inte Melek, hon tar sin systers namn efter hennes död.) Meleks man Ali är fast besluten att befria henne. Han tar ett jobb som städare i fängelset och gräver en tunnel på lunchrasterna. Han maskerar sig med en keps djupt nerdragen i pannan. Planen misslyckas och Ali smider en ny plan tillsammans med Katten (fd mästertjuv och mästerrymmare) som lyckas i 56:e (?) avsnittet. Kattens dotter Kråkan blir kär i Ali. Polisen Ozan blir kär i Melek. Fängelsechefen är ondskan själv eftersom hon pressas av Borgmästaren som låtit skjuta hennes älskade och begravt honom under fängelset. Melek erkänner för Ozan att hon knivat Kerim som nu vaknat ur koman och börjat spana på Meleks dotter Duru som är kär i Kerims tafatte son Tayfur som är kär i henne också. Enligt turkisk logik är Melek oskyldig eftersom hon är en underbar ängel och de låtsas att Melek är död. De tar en död kvinna på gatan som får spela M på bårhuset så att de får tillfälle att döda Kerim som nu gör karriär genom att köra över sin far på bolagsstämman och sen tar en flicka som gisslan i ett hus men då kommer Ali som gått ifrån att vara en oskyldig historielärare till att bli en kallhamrad hämnare och ger honom till M som ger honom en förgiftad sockerkaka. Sen säger hon att det ligger motgift på bordet som han kan ta om han först erkänner alla sina vidrigheter på en film. Det gör han och kryper sen bort till pillren och slukar dem varpå han dör för egen hand eftersom det är där giftet är. M är fortfarande en ängel, Ozan och Kråkan gör en piruett och blir kära i varandra och en miljon lösa trådar hänger fortfarande i luften medan Melek och Ali badar i motljus bland trevliga ruiner med sina två glada barn.”

Arif Cakir


Murphy’s Law #1

Symptomatiskt för att man precis stigit av nattåget efter vaken-natt, packat upp 3 veckors semesterpackning och spritt ut alltihop överallt (se ”kreativa högar av smutstvätt”) är att en dam man aldrig sett förr knackar på med orden ”Jag bodde i det här huset när jag var barn, åh alla minnen! Kan jag få fotografera det inuti?”

Jude Law

Jude Law

Värmland. Har klippt gräsmattan i 31,5 grader och ligger nu åter på Vänerns klippor. Rakt framför mig i vattnet badar ett litet gäng barn ledda av en sån där vältränad och brunbränd Clark Kent- typ som ser ut som Jude Law när han tar av sig glasögonen och jobbar som engagerad ungdomsledare på läger för barn som kommer från dysfunktionella miljöer. (Den kvinnliga motsvarigheten är alltid en 59-årig speciallärare/talpedagog med hjärta som brinner för eleverna under de gigantiska bomberna som tryckts in i en strutformad 60-talsbehå.)



Hur tänker min frisör? Kan inte låta bli att undra när en liten frisyr reser sig ovanpå den andra här, där jag semestrar längs Costa del Sol. Det är fluffigt som sockervadd för det är bara 40 min från fuktiga, saltstänkta Gibraltar. Läser en lagom lättsam pocket medan badkläder i neon syns på alla sorters spanska kroppar och parasoller: knall-lila, lime. På nätterna fylls luften med doften av Nattens drottning som bara blommar då.